Bläckfisken

Hissknappar

Sista dagen på det här stället, tänkte Mia och tryckte på hissknappen. Maggropen kittlade och något som liknade kolsyra spred sig i bröstet. Sista dagen med Mats, som alltid smög upp bakom ryggen och kommenterade vad hon skrev: det måste väl in ett citationstecken där?

Han hade öppnat hennes mail några gånger också, när hon glömt låsa skärmen för att hämta kaffe. Och trodde han inte att det märktes hur han stelnade med händerna över tangentbordet när hennes mobil ringde? Hur stilla han satt när hon pratade med någon privat? Hon måste komma ihåg att använda headset, att dämpa högtalarljudet, om hon inte kunde lämna rummet. Men nu var det förstås sista dagen som hans tentakler skulle åla över till hennes sida av rummet, ringla upp för benen och suga i sig av hennes integritet.

Mia hade fått veta av de andra att chefen brukade placera nyanställda där, tills det kom någon ny och de de fick byta till en bättre plats. Men det hade inte anställts någon efter henne i gruppen. Elva månader hade hon suttit med bläckfisken, i nästan ett år. En rysning drog genom ryggraden när hon mindes hur chefen skakat på huvudet när hon bett om ett annat rum. Det skulle inte bli någon ledig plats förrän någon sade upp sig. Och det hade hon gjort, på stående fot.

Hissen stannade och dörrarna öppnades medan en butter kvinnoröst ljöd i högtalaren: ”Entrévåningen, receptionen”. Mia hejade på dem som steg ur och gick sedan in. Dörrarna slöts på nytt och hon tryckte på knappen för tolvan, våningen över den egna. Det var Kajsas våning, de kunde skvallra lite och bestämma lunchställe. Och Johans våning. För sista gången skulle hon njuta i smyg av hans bröstkorg, rufsiga hår och breda axlar, om han hunnit komma än. Den där bröstkorgen … hon suckade och viftade bort bilden inom sig. Övergick till att kritiskt granska sin blick i spegeln.

Den var härjad och pupillerna små. Tunna linjer kantade ögonen, fula linjer som kanske kunde tänjas ut och bli till påsar. Hon hade sovit för lite, alltför länge.
”Du är ingen bra programmerare, du slarvar med citationstecken.”
Den buttra hissrösten! Hade hon verkligen hört det där?
”Du har ökat fyra hekto i vikt den här veckan. Sluta glo på dig själv. Johan har redan en tjej. Gå av på din egen våning.”
Mia tappade väskan i golvet.
Hissen stannade, dörrarna öppnades och rösten lade till: ”Tolfte våningen.”
Världen sögs ut i ett vitt brus och sedan var Kajsa där. ”Mia, hur är det, mår du bra?”

Pappas pojke

rymdskeppVar så goda, en ministory:

Jag ser på Jesper där han sitter i pyjamas och högtidligt öppnar sin morgonpresent. Täcket korvar sig vid knäna och jag upptäcker att han vuxit ur de där byxorna. När hände det; hur har han hunnit bli så stor? Men bakom honom, vid huvudkudden, ser jag den luggslitna Apan med sina långa armar.
Fortsätt läsa ”Pappas pojke”

Kaffe med vingar

kaffebönorVar så god: en ministory:

Morfar sög njutningsfullt i sig kaffet från fatet. När det var tömt satte han ner det på bordet med en salig min och fortsatte suga på resten av sockerbiten, den hårda sorten som håller i evighet. Jag snurrade på min bit i munnen. Den smakade blå himmel med spring i benen denna morgon i sommarstugan.
”Det här är kaffe med vingar”, sa morfar, vippade över en ny skvätt från koppen och plirade mot mig. ”Det var små änglar som kokade kaffet när du låg och sov.”
Han skar upp en skiva smör, nästan lika hårt som sockret, och täckte den ena av brödskivorna han hade framför sig. Jag stirrade på fatet med kaffe och på kitteln på spisen och föreställde mig hur små änglar flugit runt i köket.
”Så går det när man sover för länge, då kan man missa något magiskt”, sa morfar och skrockade så att mustaschen vippade. Sedan sträckte han sig efter tråden som satt fastspänd på en stålhand med två tummar och drog en skiva av osten.
”Se inte så ledsen ut, du vet att jag bara skojar. Man kan inte se änglarna med ögonen.”
Tunna rynkor bredde ut sig på morfars kinder. Jag fick den första skivan ost och rullade den till ett rör, satte det till ögat och spanade som om det vore en kikare. En magisk kikare. Där! Något rörde sig vid spisen, en liten, liten viftning.
”Jag tror jag såg en!”
Mina ben sparkade under bordet och ena hälen slog i fronten på kökssoffan, men det gjorde inte ont. Jag hade sett en ängel!
”Det här blir en riktigt bra dag”, sa morfar och strök sig om mustaschen.

Strandbordet

StrandbordImorse kom en kvinna från resebyrån och berättade att rejäla stormbyar, regn och åska väntas till natten. Det mörka i horisonten ser ut att långsamt komma närmare så vi lär inte slippa undan, men jag tröstar mig med att det blir på natten och förhoppningsvis inte ska fördärva morgondagen, våra sista timmar på ön. Fortsätt läsa ”Strandbordet”