Pappas pojke

rymdskeppVar så goda, en ministory:

Jag ser på Jesper där han sitter i pyjamas och högtidligt öppnar sin morgonpresent. Täcket korvar sig vid knäna och jag upptäcker att han vuxit ur de där byxorna. När hände det; hur har han hunnit bli så stor? Men bakom honom, vid huvudkudden, ser jag den luggslitna Apan med sina långa armar.
Fortsätt läsa ”Pappas pojke”

Kaffe med vingar

kaffebönorVar så god: en ministory:

Morfar sög njutningsfullt i sig kaffet från fatet. När det var tömt satte han ner det på bordet med en salig min och fortsatte suga på resten av sockerbiten, den hårda sorten som håller i evighet. Jag snurrade på min bit i munnen. Den smakade blå himmel med spring i benen denna morgon i sommarstugan.
”Det här är kaffe med vingar”, sa morfar, vippade över en ny skvätt från koppen och plirade mot mig. ”Det var små änglar som kokade kaffet när du låg och sov.”
Han skar upp en skiva smör, nästan lika hårt som sockret, och täckte den ena av brödskivorna han hade framför sig. Jag stirrade på fatet med kaffe och på kitteln på spisen och föreställde mig hur små änglar flugit runt i köket.
”Så går det när man sover för länge, då kan man missa något magiskt”, sa morfar och skrockade så att mustaschen vippade. Sedan sträckte han sig efter tråden som satt fastspänd på en stålhand med två tummar och drog en skiva av osten.
”Se inte så ledsen ut, du vet att jag bara skojar. Man kan inte se änglarna med ögonen.”
Tunna rynkor bredde ut sig på morfars kinder. Jag fick den första skivan ost och rullade den till ett rör, satte det till ögat och spanade som om det vore en kikare. En magisk kikare. Där! Något rörde sig vid spisen, en liten, liten viftning.
”Jag tror jag såg en!”
Mina ben sparkade under bordet och ena hälen slog i fronten på kökssoffan, men det gjorde inte ont. Jag hade sett en ängel!
”Det här blir en riktigt bra dag”, sa morfar och strök sig om mustaschen.

Strandbordet

StrandbordImorse kom en kvinna från resebyrån och berättade att rejäla stormbyar, regn och åska väntas till natten. Det mörka i horisonten ser ut att långsamt komma närmare så vi lär inte slippa undan, men jag tröstar mig med att det blir på natten och förhoppningsvis inte ska fördärva morgondagen, våra sista timmar på ön. Fortsätt läsa ”Strandbordet”

Svindlande

GuldfiskSusan var mer än nöjd med sin nya lägenhet. Den var perfekt. Hon hade valt 23:e våningen mot söder för den svindlande utsiktens skull och för att slippa larmet från norrsidan. Hon hade inte bott i huset i mer än några veckor, men redan träffat flera grannar på sin väg upp eller ner för trappan och tyckte att de verkade trevliga. Fortsätt läsa ”Svindlande”