Om jag kunde – del 2

Fortsättning på ministoryn ”Om jag kunde – del 1”:

Vi tog en annan runda denna morgon, eftersom du skulle in i byggnaden vid det mindre torget med fontänen som inte längre sprutar vatten. Jag fick vänta utanför, men det brukar jag inte ha något emot så länge det bara är för en stund; många vänliga blickar, några som är rädda men inte låtsas om det och däremellan tid för reflektion. Ingen stannade till för att prata innan du kom ut igen och vi drog oss hemåt. Den sista sträckan gick genom en smal stig där vi inte gått sedan i somras, nästan igenvuxen. Dofterna var spännande och annorlunda tills vi kom till dungen med knoppar en bit från grannhuset. Det var som att komma hem. Doften av dina kläder och spåren från grannens huvtröja var starkare här än vid husets framsida. Jag lyfte inte benet för att kissa – man kissar inte hemma hos folk.

Om jag kunde – del 1

Nycklar i dörrlåsEn ministory på temat ”Om jag kunde”:

Om jag kunde skulle jag berätta för dig att grannen kanske inte är som du tror. Ibland när du har gått till jobbet vaknar jag av att någon sätter nyckeln i låset, trots att jag känner på mig att det ännu inte är dags för dig att komma hem. I samma ögonblick som dörren öppnas har jag hunnit ut i hallen och möter hans gängliga gestalt. Alltid i huvtröja och med en väska över axeln. Har han hittat nyckeln under krukan?

Grannens händer är mjuka. Han klappar mig på huvudet innan han försiktigt tar av sig skorna och kommer längre in i huset. I början blev jag rädd, jag minns tydligt hur det var i somras, men nu har jag vant mig.

Nästan alltid får jag en bit korv. Den är liten och av en annan sort än dem som du brukar ge mig, stark och pepprig och gör mig väldigt törstig. Ändå kan jag inte låta bli att smaka. Medan jag tuggar smeker han mig över ryggen och säger åt mig att gå och vila på sängen. Han pekar med hela handen mot ditt sovrum. Gå och lägg dig, säger han.

Jag lyder, men det känns inte helt bra. Du tycker inte om när jag ligger i din säng. Är ni överens, du och grannen?

Om jag kunde skulle jag berätta vad han gör när du inte är här, men jag somnar på din säng och varken kan eller vet. Det enda jag vet är att jag älskar dig över allt annat. Du är världens bästa matte.

Fortsättning följer här: ”Om jag kunde – del 2”.

Öppet fönster

Fönster

En liten skrivövning (#skriv365 – 2017) på rubricerat tema:

Frida skulle försöka göra folk på gott humör under promenaden till jobbet idag. Med leenden kommer man långt, tänkte hon, de tar inte slut även om man slösar med dem. Hon skulle plocka med sig ett block fullt av  hurtiga förtryckta meddelanden av typen ”Ha en jättefin dag” och ”Våga vara glad” också, köpt för några kronor på en loppis flera år tidigare men som bara blivit liggande.

Fåglarnas ivriga kvitter och en försiktig vårsol värmde hennes kind så fort hon kom ut på loftgången. Det här skulle inte bli svårt.

Den första hon mötte var en äldre man med säckig vindjacka och blicken nedsänkt i gatan, ingen munter syn alls. Hörde han inte fåglarna? Hon hälsade och gav honom ett brett leende när han såg upp, men fick bara en förvånad min till svar innan han åter stirrade i gatan.

Okej. Någon kan ha dött.

Längs Storgatan fick hon desto fler leenden i retur. Nästan alla verkade bli glatt överraskade av att bli sedda av en främling. Och det var vår! Äntligen vår! Hörnet av en tunn gardin i gröna toner trevade över fönsterbrädan en våning upp i huset längs gatan, och en upprörd kvinnoröst nådde henne därifrån: ”Men skynda på, hur svårt kan det vara?” Hon fiskade upp det lilla blocket ur axelremsväskan, bläddrade fram till den första sidan som hade texten ”Våga vara glad” och rev ut den. ”Hör du inte vad jag säger?” fortsatte rösten. Något som liknade kolsyra bubblade i bröstet när Frida knycklade ihop lappen en aning och kastade in den i lägenheten. Mitt i prick.

”Vad fan!” Hopknipna ögon, tunna läppar och långt brunt hår sträcktes ut genom fönsteröppningen. ”Tror du att det här är ett jävla soprum?” Fridas mage drogs ihop. Kvinnan skulle just kasta pappret i ansiktet på henne men stelnade i rörelsen när Frida tvingade fram ett leende. ”Jag önskar dig bara en bra dag”, sa hon och hörde själv hur klen hon lät. Men något hände där uppe. Handen sänktes och kvinnan tittade på lappen med ett uttryck som inte gick att tolka. Kanske var det misstro, men hon verkade åtminstone mindre upprörd.

När lappen vecklades upp fick Frida kontakt med sina fötter igen och kunde gå vidare. Ljudet av fågelkvitter återkom.

Planlös

kalenderPåhittad karaktär (skrivarutmaning #365 – 2017):

Denna vecka ska jag försöka att inte ha ett så detaljerat schema efter jobbet. Skönt att bara vara och ta allt som det kommer ibland.

Imorgon, måndag, kan jag till exempel hoppa över träningen. Hur längesedan var det inte som jag missade ett pass? Ja, så gör jag. Det kanske går en bra film, jag kan höra med Lina om hon vill gå på bio. Måste komma ihåg att ringa henne sedan.

På tisdag är det franskakurs, inget att göra åt, men bokcirkeln på onsdag kan jag råka glömma. Vem vet om jag inte har ont i halsen då, man ska inte smitta ner folk när man är sjuk. Inte för att jag känner mig förkyld, men varenda kotte hostar ju på bussen så jag kan bli det när som helst. Så vad ska jag göra istället? Åka till simhallen? Jag är stark, blir säkert inte förkyld och har inte simmat sedan … jag minns inte när. Perfekt! Bäst att skriva in det i kalendern.

Torsdag då? Där ser jag redan ut att ha en lucka, vad bra. Å andra sidan borde jag planera NÅGOT, inte bara flumma runt hela veckan. Jag skriver ”kom ihåg att planera” så länge.

Fredag är fredag, som betyder träff med tjejerna, det vill jag inte missa! Sedan är det helg igen. Äntligen!

Vad ska jag göra då?