Omslagsbilden är klar!

"Nästan en familj" av Eva-Lena Bjarneborg
”Nästan en familj” av Eva-Lena Bjarneborg
(Illustration: Catrin Welz-Stein)

Låt mig presentera ”Nästan en familj”-omslaget som Catrin Welz-Stein nu har gjort klart. Vad säger ni? Jag tycker det blev jättefint och är så nöjd! Hoppas att den lockar många läsare och att de även gillar innehållet. 🙂

Manuset i sig har jag nu gått igenom en sista gång inför den skickliga lektörens örnblick och förhoppningsvis ska hon ge nyttig feedback och förslag på ytterligare förbättringar. Hoppas att det inte blir alltför tungrott, för jag vill gärna få klart boken för tryck till våren.

Gissa om det känns konstig att nu både ha en omslagsbild, som ger boken ett ansikte och gör den mer levande, och dessutom ha lämnat iväg texten till en främmande människa – ett proffs dessutom – för bedömning! Håller ni tummarna? 🙂

Biten testläsare

TestreaderEn av mina testläsare hörde av sig spontant i dag. Hon var så biten av handlingen och uppspelt över en vändning i romanen (manuset) att hon bara måste få berätta om sin upplevelse. Så kul att det blev som jag hoppats på!

När hon läst under lunchen och klockan tickat på hade hon ”svurit” över att det var dags att jobba igen. Det bådar ju gott! 🙂

När ljuset gått och lagt sig

persiennUtdrag ur boken

Den natten glömmer jag aldrig. Timmarna släpade sig fram i slowmotion och det var omöjligt att somna. Efter ett tag gick jag upp för att kolla hennes rum, ifall hon trots allt hade kommit hem. Persiennen var nerdragen men inte stängd och gatljuset hade lagt sig i ränder över sängen. Jag såg filten som hon slängt över fotänden. Den var platt. Trots att jag förstod att hon inte låg där under kunde jag inte låta bli att gå in och känna efter. Det var som om någon andades i rummet. En enda lång utandning.

Nova i mammans fönster

FönsterUtsikten gör Nova illa till mods. Gamlingarna som strävsamt drar fram över trottoaren och alla fotriktiga skor, käppar och hjälpmedel ger en ständig påminnelse om människans förgänglighet och skavsår i själen.

Fönstren i äldreboendet tvärs över gatan har prytts med gardiner och pelargoner, men där finns inga övriga tecken på mänskligt liv. Gamlingarna ligger väl och dör i slowmotion utan att det märks, som i en stillbild. Hon tömmer bröstet på känslor och sänker blicken. Följer en svart bil med dammigt tak tills den försvinner nere i kurvan där ett äldre par jobbar sig upp. Det är sista gången hon ser Morängatan från det här perspektivet, men hon kommer inte att sakna det.