Tillsammans

Tillsammans

I romanen ”Nästan en familj” har mediet Lotta en liten roll. Hon är en kvinna med bägge fötterna på jorden som vill få oss att minnas vilka vi egentligen är.

Vi ska varken förstora eller förminska varandra. Vi är tillsammans i ett nät som töjs hit och dit och det är helt naturligt. Några är bra på att fästa nätet eller hålla det fint, andra på att hålla det elastiskt. En del hittar hål och faller igenom, men alla kan ta plats just där de behövs och passar bäst. Det är himla finurligt.

Tyvärr stannar vi oftast inte upp för att känna efter var vi hör hemma. Det är det som är đet svåra, att vi går vilse och skapar knutar. Jag hoppas att vårt nät en dag ska svänga med en gemensam puls.

Bokläsning

Bok

Det är något visst med tryckta böcker. Att känna tyngden, inspireras av omslagsbilden och se hur mycket man har kvar av historien utan att snegla på sidnumret.

Just nu och för ett bra tag framöver läser jag ”Nattfilm” av Marisha Pessl, en 645 sidor tjock och ganska speciell historia med inslag av ”dokumentära” bilder av webbplatser och fotografier här och där, tänkta att förstärka trovärdigheten. Det är en thriller med gammal hederlig äventyrskänsla och diffusa stänk av något okänt, som jag ännu inte mer än förnimmer när jag kommit till sidan 210. Språket är målande och ganska humoristiskt. Jag älskar vissa ord hon hittar på också. Som kattnosrosa.

Oftast ger jag bort böcker när jag läst dem (åtminstone när jag köpt dem), så i bokhyllan trängs olästa och frestande romaner med en blandning av läst och oläst facklitteratur. Det är mitt eget bokmanus fel; när jag åkt kollektivt har jag inte på tre år plockat upp någon annans bok att koppla av med. Istället redigerat min egen text i mobilen. Däremellan lyssnar jag jättemycket på ljudböcker. Jag lånar på bibblan, för över filerna till en pytteliten mp3-spelare med bra ljud och som bara behöver laddas högst varannan vecka och lyssnar medan jag diskar, dammsuger, hänger tvätt, väntar på bussen, promenerar och så vidare.

Jag gillar än så länge inte att läsa e-böcker. Varför vet jag inte, men det känns så anonymt på något sätt. Kallt. Vi är tydligen väldigt många som hellre lyssnar på ljudböcker här i landet. I U.S.A däremot har e-böcker slagit igenom bra och jag undrar varför. Någon som vet? Kanske ändrar jag mig framöver men jag brukar vara sist med att haka på trender, som om jag dras med ett oemotståndligt behov av att vara motvallskärring. Något som är bra är att man lätt kan bära med sig flera hundra e-böcker på en och samma gång och att de är billiga. Man sparar papper och fraktutsläpp också. Men hur många tänker på hur mycket energi alla servrar kräver för att hålla oss uppkopplade mot Internet och streamingtjänster dygnet runt?

Vilket bokformat föredrar du?

Omslagsbilden är klar!

"Nästan en familj" av Eva-Lena Bjarneborg
”Nästan en familj” av Eva-Lena Bjarneborg
(Illustration: Catrin Welz-Stein)

Låt mig presentera ”Nästan en familj”-omslaget som Catrin Welz-Stein nu har gjort klart. Vad säger ni? Jag tycker det blev jättefint och är så nöjd! Hoppas att den lockar många läsare och att de även gillar innehållet. 🙂

Manuset i sig har jag nu gått igenom en sista gång inför den skickliga lektörens örnblick och förhoppningsvis ska hon ge nyttig feedback och förslag på ytterligare förbättringar. Hoppas att det inte blir alltför tungrott, för jag vill gärna få klart boken för tryck till våren.

Gissa om det känns konstig att nu både ha en omslagsbild, som ger boken ett ansikte och gör den mer levande, och dessutom ha lämnat iväg texten till en främmande människa – ett proffs dessutom – för bedömning! Håller ni tummarna? 🙂

Biten testläsare

TestreaderEn av mina testläsare hörde av sig spontant i dag. Hon var så biten av handlingen och uppspelt över en vändning i romanen (manuset) att hon bara måste få berätta om sin upplevelse. Så kul att det blev som jag hoppats på!

När hon läst under lunchen och klockan tickat på hade hon ”svurit” över att det var dags att jobba igen. Det bådar ju gott! 🙂

När ljuset gått och lagt sig

persiennUtdrag ur boken

Den natten glömmer jag aldrig. Timmarna släpade sig fram i slowmotion och det var omöjligt att somna. Efter ett tag gick jag upp för att kolla hennes rum, ifall hon trots allt hade kommit hem. Persiennen var nerdragen men inte stängd och gatljuset hade lagt sig i ränder över sängen. Jag såg filten som hon slängt över fotänden. Den var platt. Trots att jag förstod att hon inte låg där under kunde jag inte låta bli att gå in och känna efter. Det var som om någon andades i rummet. En enda lång utandning.