Natt i köket

DiskbänkVarsågoda: ett första utkast till nästa bok, där Loke blir en av huvudkaraktärerna. Tror jag – planeringen är ännu i sin linda. Vad tror ni?

Det blänkte i kaklet bakom espressomaskinen i köket när Loke tände lampan på byrån i hallen. Han bestämde sig för att låta det vara släckt där ute och gick raka vägen fram till lådan med bestick, den översta, och drog ut den så långt det var möjligt. Innanför plastfacken med skedar, gafflar och knivar låg den lilla pappersboxen väl skyddad från nyfikna ögon. Johannas ögon. Han stannade upp en stund och lyssnade. Hon hade väl somnat?
”Loke?”
Han tryckte in lådan så hastigt att besticken skramlade, men ångrade sig och drog ut den en bit för att få tag i en dessertsked.
”Vad gör du här, ska du inte sova?” Hon kisade mot honom från dörrposten.
”Jag kunde inte somna, så jag ska ta en bit paj.” Han stängde lådan och viftade med skeden framför sig.
Hon kom fram och gav honom en kram. ”Inte jag heller. Skär upp åt mig med.”
Hennes andedräkt var varm och fuktig mot halsen.
”Du ska ju inte ha mer, eller hur? Jag skulle hindra dig – döda dig – om du försökte äta mer ikväll.”
Hon drog sig ur och studerade honom på avstånd. Log ett matt leende.
”Du är min hjälte, Loke. Kom så går vi och lägger oss.”
Han lade tillbaka skeden och gjorde henne sällskap till sängen.
De hade varsitt täcke för att inte koka bort, hon var alltid varm, men Loke lade ena armen på hennes mage med handen mellan hennes bröst och de låg tysta en stund. Han försökte urskilja tapetmönstret utan att lyckas, mörkläggningsgardinen gjorde rummet svart.
”Känns det bättre nu?”
Han trodde sig smeka hennes kind, men märkte att hon vänt ansiktet åt andra hållet för där fanns bara hår som gled undan, som strimlad tång. När hon haft det flätat under dagen låg det kvar i mönster under natten och löstes långsamt upp innan nästa morgon.
Det skulle bli torsdag. Eller det var redan torsdag sedan minst en timme och skallen kändes klar. I morgon skulle den vara trött och luddig under sega möten och workshops. Fan också.
Johanna suckade. ”Jag vet inte. Jag blir så trött på mig själv.”
De hade varit gifta i tre år. Det var hon som velat gifta sig, hon som velat köpa lägenheten. Själv hade han trivts bra i den gamla funkistrean i Lunden. Det var som om han bara dragits med i hennes drömmar och vaknat upp här och nu istället för att somna.
Jag är Loke Mortensen och bor på Norra Liden 31.
Det kändes främmande ännu, ett halvår efter flytten. Kanske för att han bott så länge i den förra lyan, hela sitt vuxna liv.
”Sover du?” En hårslinga gled ner över hans hand när hon vände ansiktet mot honom. Det glänste i hennes ögon.
”Förlåt, jag bara … du är jättefin, Johanna. Sov nu, det känns säkert bättre i morgon.”
Hon drog ett djupt andetag, men sa inget mer utan vände sig om, bort från honom. Loke drog handen över hennes rygg med långa svepande rörelser som kanske skulle få henne att somna.
© Eva-Lena Bjarneborg

Konflikträdsla

Scary

En av karaktärerna i min kommande roman, som ännu inte påbörjats och som därför bara är en lösdrivande fantasi, ska lida av konflikträdsla.

Jag har förstås tankar och teorier om fenomenet trots att jag inte lider av det själv, men det vore intressant att få ta del av intryck och upplevelser från dem med egna erfarenheter.

Tipsa gärna konflikträdda vänner om formuläret nedan (och fyll i det själv om det känns relevant), så blir jag rikare på förståelse för hur det kan vara. Tusen tack för hjälpen!

Hur uppstår din konflikträdsla?*
Vilka situationer kan trigga din konflikträdsla?*
Hur känns det i kroppen?*
Vad tror du att rädslan beror på?*
Vad gör du för att lindra eller stoppa symptomen?*
Robotfilter (repetera slumptexten nedan):

Varför skriva en bok?

Outdoor writingJag tror att det märks om en författare inte känner någon form av passion för ämnet eller det som är tänkt att stråla igenom historien mellan raderna. Att bara vilja lämna något till eftervärlden, som är en drivkraft för många, försätter nog ingen i inspiration.

Det är stimulerande att jobba med något man har passion för, man mår bra av det. Dessutom kommer man in i ett flow och får lättare intryck från ett högre plan i rätt tid och på rätt plats, som kan göra att texten blir så bra som möjligt och intressant även för läsarna.

Men den som ”bara” vill lämna något till eftervärlden har det kanske som drivkraft i andra hand – det kan ju finnas en stark önskan om att förmedla något viktigt eller kärleksfullt till kommande generationer.

Hur tänker och känner ni?

Roman-embryo

Jag går en distanskurs om att skapa romankaraktärer. Det kan vara inspirerande avkoppling nu när ”Nästan en familj” är färdigskriven, tänkte jag och blundade för den stressande sidan.

Denna vecka skulle vi mejsla fram två personer, skriva några sidor om dem och även låta dem interagera med varandra. Det ville jag inte göra utan att först ha skissat upp ett scenario till en möjlig bok, men både tid och idéer saknades så nu har jag halkat efter.

Men … i kväll planerade jag faktiskt en scen som kan komma att bli huvudkonflikten i en ny bok. Ett roman-embryo! Återstår ”bara” att mejsla fram det som hör till själva kursen.

Visst är det något visst med att gå en kurs? Vilken har varit din kursfavorit?

Nära katastrof

Förra helgen var det dags för manuset att gå till sättning och formas till boksidor i layoutprogrammet InDesign, som jag låter ett proffs göra.

Veckan innan hade jag gått igenom manuset ännu en gång(!) för att kontrollera att allt kändes bra. Ändå var det annorlunda. Jag hade aldrig tidigare läst det från början till slut som jag gjorde nu, utan jobbat med avsnitt här och där. Som väntat såg jag sådant jag ville ändra lite till, men när det var gjort kände jag mig nöjd. Nu skulle det äntligen iväg!

Fortsätt läsa ”Nära katastrof”