Kaffe med vingar

kaffebönorVar så god: en ministory:

Morfar sög njutningsfullt i sig kaffet från fatet. När det var tömt satte han ner det på bordet med en salig min och fortsatte suga på resten av sockerbiten, den hårda sorten som håller i evighet. Jag snurrade på min bit i munnen. Den smakade blå himmel med spring i benen denna morgon i sommarstugan.
”Det här är kaffe med vingar”, sa morfar, vippade över en ny skvätt från koppen och plirade mot mig. ”Det var små änglar som kokade kaffet när du låg och sov.”
Han skar upp en skiva smör, nästan lika hårt som sockret, och täckte den ena av brödskivorna han hade framför sig. Jag stirrade på fatet med kaffe och på kitteln på spisen och föreställde mig hur små änglar flugit runt i köket.
”Så går det när man sover för länge, då kan man missa något magiskt”, sa morfar och skrockade så att mustaschen vippade. Sedan sträckte han sig efter tråden som satt fastspänd på en stålhand med två tummar och drog en skiva av osten.
”Se inte så ledsen ut, du vet att jag bara skojar. Man kan inte se änglarna med ögonen.”
Tunna rynkor bredde ut sig på morfars kinder. Jag fick den första skivan ost och rullade den till ett rör, satte det till ögat och spanade som om det vore en kikare. En magisk kikare. Där! Något rörde sig vid spisen, en liten, liten viftning.
”Jag tror jag såg en!”
Mina ben sparkade under bordet och ena hälen slog i fronten på kökssoffan, men det gjorde inte ont. Jag hade sett en ängel!
”Det här blir en riktigt bra dag”, sa morfar och strök sig om mustaschen.