En av oss: Kelly Lindman

Kelly LindmanFörst ut att besvara personliga frågor i OrdKanalens intervjuserie ”En av oss” är Kelly Lindman i Ystad.

När Kelly var 30 år var det mycket nära att hans tid på jorden tog slut på grund av en dykolycka. På sätt och vis överlevde han i ett annat liv än det han dittills haft. Terrängen såg annorlunda ut, vägen framåt var nu en annan. Han blev yr i vissa områden och fick intryck som inte kunde räknas som normala. Tjugosex år senare har han lärt sig mycket av att leva med sin medialitet. Och av att vara en överlevare. Fortsätt läsa ”En av oss: Kelly Lindman”

Bläckfisken

Hissknappar

Sista dagen på det här stället, tänkte Mia och tryckte på hissknappen. Maggropen kittlade och något som liknade kolsyra spred sig i bröstet. Sista dagen med Mats, som alltid smög upp bakom ryggen och kommenterade vad hon skrev: det måste väl in ett citationstecken där?

Han hade öppnat hennes mail några gånger också, när hon glömt låsa skärmen för att hämta kaffe. Och trodde han inte att det märktes hur han stelnade med händerna över tangentbordet när hennes mobil ringde? Hur stilla han satt när hon pratade med någon privat? Hon måste komma ihåg att använda headset, att dämpa högtalarljudet, om hon inte kunde lämna rummet. Men nu var det förstås sista dagen som hans tentakler skulle åla över till hennes sida av rummet, ringla upp för benen och suga i sig av hennes integritet.

Mia hade fått veta av de andra att chefen brukade placera nyanställda där, tills det kom någon ny och de de fick byta till en bättre plats. Men det hade inte anställts någon efter henne i gruppen. Elva månader hade hon suttit med bläckfisken, i nästan ett år. En rysning drog genom ryggraden när hon mindes hur chefen skakat på huvudet när hon bett om ett annat rum. Det skulle inte bli någon ledig plats förrän någon sade upp sig. Och det hade hon gjort, på stående fot.

Hissen stannade och dörrarna öppnades medan en butter kvinnoröst ljöd i högtalaren: ”Entrévåningen, receptionen”. Mia hejade på dem som steg ur och gick sedan in. Dörrarna slöts på nytt och hon tryckte på knappen för tolvan, våningen över den egna. Det var Kajsas våning, de kunde skvallra lite och bestämma lunchställe. Och Johans våning. För sista gången skulle hon njuta i smyg av hans bröstkorg, rufsiga hår och breda axlar, om han hunnit komma än. Den där bröstkorgen … hon suckade och viftade bort bilden inom sig. Övergick till att kritiskt granska sin blick i spegeln.

Den var härjad och pupillerna små. Tunna linjer kantade ögonen, fula linjer som kanske kunde tänjas ut och bli till påsar. Hon hade sovit för lite, alltför länge.
”Du är ingen bra programmerare, du slarvar med citationstecken.”
Den buttra hissrösten! Hade hon verkligen hört det där?
”Du har ökat fyra hekto i vikt den här veckan. Sluta glo på dig själv. Johan har redan en tjej. Gå av på din egen våning.”
Mia tappade väskan i golvet.
Hissen stannade, dörrarna öppnades och rösten lade till: ”Tolfte våningen.”
Världen sögs ut i ett vitt brus och sedan var Kajsa där. ”Mia, hur är det, mår du bra?”

Helgkurs i Göteborg

Välkommen till helgkurs i Göteborg den 8 och 9 september:
Lär känna din intuition och medialitet

Ann Hansson och Eva-Lena Bjarneborg (jag) hjälper dig att utforska din intuition och medialitet. Du får feedback på dina intryck och hjälp med hur de kan tolkas. Och, förstås, en riktigt trevlig helg med spännande överraskningar.

Visst låter det intressant?  Du kan läsa mer och anmäla dig på http://ordkanalen.com/helgkurs. Tipsa gärna dina vänner och ha en riktigt fin sommar!

Vårt gemensamma nät

Det kan vara lätt att glömma bort vårt gemensamma nät. Funktioner, organisationer, utrustning, strukturer…

Organisationer beskrivs ofta som pyramider eller tabeller med ett fåtal ”viktiga” roller med underliggande ”tjänstemän” och ”arbetare”. De som planerar och koordinerar organisationens övergripande rörelser arbetar förstås närmare ägarna och deras beslut, men besluten minskar inte i värde ju längre ut i grenarna de ska manifesteras. Varje liten kvist  är lika viktig för att kunna fånga och binda goda möjligheter till verksamhetens förmåga att leva och växa. Fortsätt läsa ”Vårt gemensamma nät”